PURJOLÖK

Om purjolök.

Varken smaken eller strukturen hos affärernas opersonligt strömlinjeformade purjolök kan jämföras med den man odlar själv. Och även om den inte är fullt lika användningsbar som vitlök och gul lök så har den många andra finesser som gör den extra intressant för oss som odlar den. Till att börja med är den både lök och en smakrik grönsak i ett. Vidare kan du börja skörda under sommaren och fortsätta genom hela vintern; liksom svart- och grönkål tillhör purjolök de råvaror som blir sötare och godare av kyla och frost. Och odlar du någon av de härdiga sorter som spricker ut i yviga, blågröna plymer har du dessutom något vackert att fästa ögat på, året om.

Sorter.

Purjolök kan delas in i två huvudkategorier: de tidiga sommarsorterna och de härdiga vintersorterna.

Sommarsorterna växer snabbare och blir skördeklara redan till sensommaren. De har längre och smalare halsar, sötkrispig struktur och ett upprätt växtsätt. Dessvärre övervintrar inte och de flesta sorter måste därför skördas under senhösten.

Vintersorterna ger kortare, kraftigare purjolökar med mera smak och anslående bladverk. De kan skördas efter hand och stå kvar i trädgårdslandet hela vintern och överlever även sedan tjälen slagit klorna i jorden. 

Den högväxta sommarpurjon Lancia är en av de allra snabbaste sorterna och ett bra val för den som inte har möjlighet att börja förkultivera purjo så tidigt som februari-mars.

Almera är en långhalsad, snabbväxande sommarpurjo som ska kunna tåla en hel del kyla. Växtsättet är upprätt.

De tyska vintersorterna Herfstreutzen 3 och Hannibal är mycket omtyckta och pålitliga. De kraftiga halsarna blir drygt tjugo centimeter långa under de mörkt gröna bladverken.

Vackrast av alla är den franska vinterpurjon St Victor, en vidareutveckling av kulturarvsorten Bleu de Solaise. Det praktfulla bladverket går från blågrönt till violett när frosten sätter in men lökarna tål nästan hur sträng kyla som helst.

Ytterligare en fransk sort värd att nämna är den normandiska purjolöken Monstreux d’Elbeuf. Sorten är korthalsad, mycket kraftig och finns med på Slow Food Arcs lista över smakmässigt unika sorter som måste bevaras. Tyvärr har jag inte hittat någon svensk fröproducent som säljer frön.

Förkultivering.

Bäst resultat får du om du förkultiverar purjolöken och startar tidigt, helst redan i februari och absolut senast i april. Växtbelysning är dessvärre obligatoriskt.

  Blötlägg fröna i vatten ett dygn innan sådd. Använd ett öppet såbrätte med dräneringshål i botten, fyll det med fin, fuktig såjord. Torka av fröna och sprid ut ut någorlunda glest över ytan. Täck med 1 cm jord och placera såbrättet på en odlingsbricka med några centimeters kant. Vattna på odlingsbrickan, inte direkt i såbrättet – fröna riskerar att ruttna om det blir för blött.

  Så snart de börjar spira i brättet ska växtbelysningen vara påslagen 14-16 h/dygn. Och omkring två veckor senare är det dags att ge småttingarna näring i någon form.

  De flesta grönsaker som kräver förkultivering brukar föredra att vattnas med en svag näringslösning hela tiden framför att få högre doser vid få tillfällen. Guldvatten eller utspätt lakvatten från bokaschi-komposten uppskattas visserligen av växterna, men gödselvatten som blir stående på odlingsbrickorna kan dessvärre börja lukta vilket brukar vara mindre populärt bland personer som förkultiverar i sin bostad. Köp en bra, garanterat giftfri flytande näring och använd den istället.

Blastfrisering och omskolning.

Ett sätt att hjälpa sina purjoplantor lägga kraft på rätt sak är att toppa blasten till ungefär 6 cm, då prioriterar plantorna det viktiga, nämligen rötter och stam. Så fram med saxen och klipp lite då och då om de drar iväg på längden – plantorna tar inte skada.

  Ser det väl trångt ut för alla de små lökarna i tråget kan du behöva omskola dem innan du planterar ut. Tippa ut jorden i brättet och dra isär lökarnas rötter – var inte orolig, de tål mer än du tror. Vill du göra allt rätt passar du på att klippa av de tunnaste rottrådarna innan du fördelar lökarna på några centimeters avstånd i nya såbrätten med välgödslad planteringsjord.

Jord och gödning.

Purjo vill ha mycket näring, speciellt kväve och kalium, och gillar inte att torka ut. Bäst trivs den i djup, mullrik och fukthållande jord, sämst i styv lerjord.

  För den som inte haft flera decennier på sig att jordförbättra sin styva lerjord eller magra sandjord med kompost vill jag gärna dra en lans för biokol. Biokol består av pulveriserat träkol med eller utan tillsats av kvävegödning och är ett klimatnegativt jordförbättringsmedel som binder kol i jorden. Biokol förbättrar radikalt jordens fukthållande förmåga, gör den lättare och mer syrerik vilket gynnar dess mikrobiologiska liv. Ren, oladdad biokol måste berikas med näring innan den används och vill du göra det enkelt för dig väljer du den redan näringsberikade varianten:

  Gräv igenom jorden där du tänkt odla purjolök ungefär ett spadtag djupt. Strö ner biokol enligt rekommendationen på förpackningen försök få det hela att fördela sig någorlunda jämt i jorden. Nej, ingen har påstått att biokol kan ersätta kompost, men det är onekligen ett mycket bra komplement för alla oss som kämpar med tunga, magra eller torra jordar.

  När det gäller gödsel så har brunnen stallgödsel rätt balans mellan kväve, fosfor och kalium. Har du inte tillgång till brunnen stallgödsel kan du använda komposterad kogödsel på påse och pelleterad hönsgödsel. Färskt gräsklipp, guld- och gödselvatten är också utmärkt. 

Utplantering.

Purjolöken blir med tiden mycket köldtålig men som ung är den fortfarande känslig och en plötslig köldchock kan framkalla stocklöpning hos småplantorna varvid de raskt bestämmer sig för att tillverka frön istället för lök. Vänta därför en bit in i maj innan du planterar ut.

  Purjolök sätts i djupa fåror med höga jordvallar längs sidorna. Efter hand som löken växer skottar man ner jord från vallarna så att purjolökens halsar täcks varvid den underjordiska delen av halsen blir vit och krispig.

  45 cm är minsta avstånd mellan fårorna som ska vara 15 cm djupa i förhållande till jordnivån (inte jordvallarnas toppar). Vattna fårorna väl och grunda gärna med planteringsjord av högsta kvalitet eller med komposterad kogödsel så får dina plantor bästa tänkbara start. Sätt ner plantorna med ett avstånd om 10-15 cm. Marktäck gärna med färskt gräsklipp som både gödslar och hindrar jorden att torka ut.

  Var noga med vattningen – purjolök är känslig för uttorkning men dålig på att visa det innan det är för sent. Bäst är att använda en fuktmätare, en billig och okomplicerad liten sak som sticks ner i jorden och berättar när det är dags att komma rännande med vattenkannan. Gödselvattna gärna regelbundet under säsongen.

  Ja, god purjolök är krävande men värd alla ansträngningar!  

Grannsamverkan mot skadedjur.

Purjolök vill inte odlas i närheten av bönor och ärter. Däremot stormtrivs den i närheten av morot och selleri som i sin tur gynnas av purjolöks närvaro. Förklaringen heter morotsfluga och lökfluga vilkas larver äter på morotens respektive lökens rötter. Av en lycklig tillfällighet skyr morotsflugan doften av lök medan lökflugan tar omvägar kring platser där morötter odlas.

  Det här ska inte tolkas som att du ska sätta varannan rad morötter och varannan rad purjolök, se det som ett tips på hur du kan planera när du ska bestämma var du ska odlad vad.

Skörd.

När du vill börja skörda purjolök är upp till dig men har du satt dem tätt kan du skörda varannan och äta som primör under skördesäsongens första del.

  Odlar du vinterpurjo norr om Skåne och vill kunna skörda året om, kan du behöva jordslå purjon och sätta den på en varmare plats – tjäle är inget problem för purjolöken men tenderar att låsa fast dem i jorden. Gräv upp dem ur trädgårdslandet och gräv ner dem i växthuset eller längs en varm södervägg.

  Eller låt bli och bara njut av purjons grönskande ögonfröjd.

Text: ©Lotta Lundgren